Nu har jag packat upp allt som jag hann packa ner i veckan... det känns sådär, man var ändå inställd på att flytta. Men nu har jag lagt till nya områden på min lägenhetsbytes sida... tre stycken faktiskt... Tumba, Tullinge och Upplands Väsby... så vi får väl se hur det går :)
Men nu är jag riktigt sugen på att flytta...
lördag 10 september 2011
tisdag 23 augusti 2011
Borde göra en lista
Ja då har det fem veckorna semester kommit och gått och jag är nu inne på min tredje jobb vecka. Det är roligt och barnen har växt så mycket och de är så duktiga. Men många föräldrar har släppt allt under semestern så det blir till att få barnen att lyssna igen innan man kan ha kul på riktigt. Det som känns konstigt är att jag inte jobbar med Tina längre och att det kan gå en hel dag utan att jag ser henne. Det är oxå konstigt att jag inte har några barn att skola in i år, utan bara får stå och titta på när föräldrarna säger hejdå till sina barn för första gången och får sitta vid min lunchbord tillsammans med mina barn och förklara varför flickan vid bordet på andra sidan väggen gallskriker så att vi inte hör varandra... Jag längtar tills det är dags för Mulle och jag ska ta med barnen ut i skogen och lära dem saker :)
Angående titeln så borde jag göra en lista på allt jag vill göra och vill ha. Varje dag tänker jag "Det där vill jag ha" eller "det där vill jag göra" så jag har inte längre någon koll på vad jag prioriterar och inte. Men etta på listan kommer nog alltid vara körkort så länge jag inte har ett...
Jag kanske jag flytta till Tullinge, berättar mer om det om det blir av :)
Nu duscha och sen sova.
Angående titeln så borde jag göra en lista på allt jag vill göra och vill ha. Varje dag tänker jag "Det där vill jag ha" eller "det där vill jag göra" så jag har inte längre någon koll på vad jag prioriterar och inte. Men etta på listan kommer nog alltid vara körkort så länge jag inte har ett...
Jag kanske jag flytta till Tullinge, berättar mer om det om det blir av :)
Nu duscha och sen sova.
torsdag 30 juni 2011
En dag till sedan semester :)
Jaha då var det snart dags för fem veckor semester :-) det ska bli skön, jag behöver det. Det som oroar mig är att komma hem till det som nu mera är bara mammas hem. Jag vet inte hur jag kommer reagera. Sen har jag börjat reflektera över hur det kommer vara att gå till pappas grav. Förmodligen så har inte gravstenen kommit dit ännu. Mamma pratar aldrig om att hon varit där men det känns som en naturlig sak att göra så jag tror att hon besöker den ganska ofta men vad vet jag.
Nu kom en flicka och ville kramas så då är det bäst att jag gör mitt jobb. :)
Nu kom en flicka och ville kramas så då är det bäst att jag gör mitt jobb. :)
torsdag 2 juni 2011
Det är bra nu
Jag mår bra och livet går vidare.
Men sorgen kommer i vågor, vissa dagar tänker jag inte alls och andra dagar som denna så är den där hela tiden.
Dagar kommer då man tänker att man önskar man kunde berätta saker för pappi men man tar det med mamma och syskon och Gud istället.
Pappa skratt finns fortfarande kvar i mitt minne, något svagare än förut dock.
Jag behövde skriva detta för att bearbeta och jag tror som jag skrev tidigare att jag börjar fatta och vill minnas.
Jag ville även att det skulle gå för andra att läsa det jag skrivit. så då passade juh den här bloggen bra eftersom den redan finns :)
Men sorgen kommer i vågor, vissa dagar tänker jag inte alls och andra dagar som denna så är den där hela tiden.
Dagar kommer då man tänker att man önskar man kunde berätta saker för pappi men man tar det med mamma och syskon och Gud istället.
Pappa skratt finns fortfarande kvar i mitt minne, något svagare än förut dock.
Jag behövde skriva detta för att bearbeta och jag tror som jag skrev tidigare att jag börjar fatta och vill minnas.
Jag ville även att det skulle gå för andra att läsa det jag skrivit. så då passade juh den här bloggen bra eftersom den redan finns :)
11 Mars 2011
Jag minns att vi valde detta datum för att det var långt bort och vi skulle få tid att fixa och smälta det som hänt.
Men veckorna och dagarna emellan då vi bestämde detta och den 11 Mars gick så fort att när den dagen närmade sig tänkte vi alla -Men det var juh långt kvar till denna dag det skulle juh inte hända än på ett tag. Men här var den.
Det var många som ringt i sista minuten och sagt att de ville vara med på minnesstunden, man var lite ledsen för att det var så få som brydde sig om osa datumet i annonsen. När vi pratade om annonsen först så trodde både jag och min svägerska Carin att det kommer var minst 200 som vill komma till stunden. Men sen efter osa datumet kommit och gått så var det bara ett 30 tal som hört av sig så vi var upp i 70 pers eftersom närmaste släkt var redan inräknad. Men efter osa datumet började det strömma in samtal och jag tror att i slutändan blev vi mer än 150 tror jag tänk om jag skriver fel aja strunt samma det var mycket folk som ville komma iallafall.
Jag och Jossan åker till kyrkan lite i förväg för att Jossan vill öva på sången och någon behöver ta hand om Charles när hon gör det. När jag kommer dit får jag veta att rummet där vi ska vänta har den enda toaletten så att folk kommer att gå igenom där hela tiden och tanken var juh att vi skulle slippa hälsa på folk innan det började. Så jag ringer till min lillebror och säger kom inte förrän närmare klockan ett vi har ingenstans att vara ostört. Klockan närmade sig ett och orkestern började spela pappas favoritlåtar. När klockan är någon minut i ett går vi familjen ut och sätter oss på första raden. Kyrkan är fullsatt.
Det blev en väldigt fin och ljus begravning med fokus på att vi ska se varandra snart igen.
på minnesstunden blev det många kära återseenden och det blev lite konstigt att orsaken till att vi sågs var pappas död. Men man försökte att inte tänka på det. Även detta blev en ljus tillställning. Många talade om den glädje och det ljus som pappa spridit och om hur mycket han betytt för dem.
På kvällen hade vi bestämt att vi skulle äta middag med bara närmaste släkten på Hooks herrgård. Till den här stunden hade jag skrivit en liten text om mig och min pappa, denna läste jag upp. De flesta har nog redan läst den men här är den igen:
Pappas flicka:
Men veckorna och dagarna emellan då vi bestämde detta och den 11 Mars gick så fort att när den dagen närmade sig tänkte vi alla -Men det var juh långt kvar till denna dag det skulle juh inte hända än på ett tag. Men här var den.
Det var många som ringt i sista minuten och sagt att de ville vara med på minnesstunden, man var lite ledsen för att det var så få som brydde sig om osa datumet i annonsen. När vi pratade om annonsen först så trodde både jag och min svägerska Carin att det kommer var minst 200 som vill komma till stunden. Men sen efter osa datumet kommit och gått så var det bara ett 30 tal som hört av sig så vi var upp i 70 pers eftersom närmaste släkt var redan inräknad. Men efter osa datumet började det strömma in samtal och jag tror att i slutändan blev vi mer än 150 tror jag tänk om jag skriver fel aja strunt samma det var mycket folk som ville komma iallafall.
Jag och Jossan åker till kyrkan lite i förväg för att Jossan vill öva på sången och någon behöver ta hand om Charles när hon gör det. När jag kommer dit får jag veta att rummet där vi ska vänta har den enda toaletten så att folk kommer att gå igenom där hela tiden och tanken var juh att vi skulle slippa hälsa på folk innan det började. Så jag ringer till min lillebror och säger kom inte förrän närmare klockan ett vi har ingenstans att vara ostört. Klockan närmade sig ett och orkestern började spela pappas favoritlåtar. När klockan är någon minut i ett går vi familjen ut och sätter oss på första raden. Kyrkan är fullsatt.
Det blev en väldigt fin och ljus begravning med fokus på att vi ska se varandra snart igen.
på minnesstunden blev det många kära återseenden och det blev lite konstigt att orsaken till att vi sågs var pappas död. Men man försökte att inte tänka på det. Även detta blev en ljus tillställning. Många talade om den glädje och det ljus som pappa spridit och om hur mycket han betytt för dem.
På kvällen hade vi bestämt att vi skulle äta middag med bara närmaste släkten på Hooks herrgård. Till den här stunden hade jag skrivit en liten text om mig och min pappa, denna läste jag upp. De flesta har nog redan läst den men här är den igen:
Pappas flicka:
Jag tror att jag var pappas flicka redan från början. Jag minns att jag kunde krypa upp i hans knä och kramas ganska ofta, jag tror till och med att det hände kanske inte så ofta som när jag var liten men det gjorde jag ända till jag flyttade hemifrån. ( Jag var nitton när jag flyttade till sthlm)
Pappa kallade nog alla sina döttrar för stumpan, men jag kände mig som hans lilla stumpa. Hände det något så grät jag ut hos pappa och var han inte hemma så ringde jag till honom. jag har tyvärr inget minne om hur jag gjorde när mobilen inte fanns. Visst pratade jag med mamma oxå, och det gör jag fortfarande. Var det något jag ville ha förbön för så ringde jag till pappa, ibland bad jag honom be för mig där och då och ibland bad jag honom att be för det vid tillfälle.
Min pappa var trofast, inte bara till Gud med även till sina barn. Man kunde alltid lita på att pappa ville hjälpa en och om han hade tid och kraft så gjorde han det. Enligt mig så kunde pappa ordna det mesta. Det var väldigt få saker som pappa inte klarade av. Nu på slutet fick jag veta att pappa var väldigt trött och att lillebror fick lägga på klistret på de tapeter som pappa hjälpte honom sätta upp.
Under den svåraste tiden av mitt liv, efter ett val jag gjorde mina föräldrars råd till trots, så fanns pappa alltid där. Jag pratade mycket med honom och med mamma. Jag vet att jag hade tre viktiga samtal med pappa innan jag kunde ta mig ur det skedet i livet. I slutändan så stod pappa på min sida trots att jag gjort ett tokigt val. Han ville alltid mitt bästa. Han ville alla sina barns bästa.
Pappa var en väldigt öppen person och han var omtyckt av alla. Det finns nog ingen som inte kommer ihåg hans underbara skratt om man frågar dem.
Jag saknar dig så älskade Pappi!
Varför skriver jag det här nu?
Läs de två tidigare inläggen först.
Jag tror att chocken börjar släppa nu, jag börjar fatta att det är sant och skriver ner det för att minnas.
Den 22 februari har jag för mig att det då var kom våran annons ut i Dagen om att pappa gått bort och om när begravning och minnesstund är.
Min äldsta storasyster Camilla skrev en fantastisk dikt som stod med i annonsen.
Guds trogna tjänare du alltid var
Du spred glädje i ord och musik,
käre far
Det blev tomt och lite tystare här
men i himlen är det fest
för att du är där,
I evighetens salar en ny
stämma man hör
Av hela hjärtat ljuva toner
du bjuder
Från din saxofon härliga toner
det ljuder
Himelens orkester vi längtar att se
Tills vi ses igen far,
vi får lyfta blicken mot himlen
och le
så fin och så mitt i prick.
Jag tror att chocken börjar släppa nu, jag börjar fatta att det är sant och skriver ner det för att minnas.
Den 22 februari har jag för mig att det då var kom våran annons ut i Dagen om att pappa gått bort och om när begravning och minnesstund är.
Min äldsta storasyster Camilla skrev en fantastisk dikt som stod med i annonsen.
Guds trogna tjänare du alltid var
Du spred glädje i ord och musik,
käre far
Det blev tomt och lite tystare här
men i himlen är det fest
för att du är där,
I evighetens salar en ny
stämma man hör
Av hela hjärtat ljuva toner
du bjuder
Från din saxofon härliga toner
det ljuder
Himelens orkester vi längtar att se
Tills vi ses igen far,
vi får lyfta blicken mot himlen
och le
så fin och så mitt i prick.
veckan mellan 13 och 20 februari 2011
Läs inlägget - 13 februari 2011 först.
14 feb:
Jag och min bror och hans familj åker på måndags eftermiddagen ner till småland. Bilresan dit pratar vi mycket med varann om vad som hänt och om pappa. Vi pratar även en hel del i telefonen allihop, det börjar komma ut nu. Jag minns inte vilka jag pratade med men jag vet att det var en del. Jag minns att jag tänkte att det här är overkligt. Efter ett tag så tänkte man inte på varför man var på väg till småland. Vi fyra hade suttit i den här bilen så många gånger förut på väg ner så det var lixom inte konstigt alls. Det var bara anledningen till resan som man inte riktigt kunde få grepp om. Jag minns inte så mycket av själva resan jag minns dock så väl känslan när vi parkerat vid huset och var på väg in för att träffa mamma, bea och marcus. Jag blev tung började påminna mig själv att andas, tog djupa andetag och blåste ut luften genom munnen. Jag tittade på Jossan och Nicke och såg att de kände likadant. När vi gick på plattorna på väg mot dörren gick vi långsamt och jag kom först fram till dörren. Jag minns inte om jag ringde på eller om jag bara öppnade. Mitt minne kommer tillbaka i hallen där vi möter först Marcus sedan mamma tårar rinner ner för allas kinder. Det verkar som att de hade varit ganska samlade alltså inte gråtit på ett tag, men när vi dök upp så kunde ingen hålla tårarna tillbaka. Någon gång under kvällen tittar Milla förbi, det blir fler tårar och mycket prat om det som hänt och Bea berättar att ambulansförarna som var på plats och tog hand om pappa för stationerade i Allingsås och kollegor till våran kusin och att han ordnat så att vi kan träffa dem i morron och även att pappas kropp är i den staden.
15 feb.
Vi åker tidigt för att vi ska träffa ambulansförarna vid halv elva eller något likande. Min lillebror Marcus kör bilen. Jag och Bea sitter i baksätet. Jag minns inte vad som sägs i bilen, jag är bra på att drömma mig bort när jag sitter i ett fordon. Det är nog därför jag har svårt att minnas hur konversationer går på bilresorna... hmm...
Eftersom vi nu är tre tidspessimister i samma bil landar vi alla tre bilar i Allingsås lite för tidigt. Vi är bara fem av syskonen med, Mathias är under denna vecka på semester med sin familj. De åkte på lördagen och kommer hem lördagen den 19de. Nicklas har med sig sin filmkamera för att Matte ska kunna få höra det som sägs när han kommer hem.
När vi kommer in på sjukhuset där så möter våran kusin upp oss och tar oss med till ett rum där de har förberett med mackor och kaffe och annat. De börjar att berätta att de fick larm om att pappa hade bröstsmärtor runt 12:15 - 12:20 och åker från där de är mot pingstkyrkan i Ljung. Ungefär tio minuter senare får de veta att pappa har fallit ihop och att man börjat göra HLR på honom. De berättade även att någon hade en adrenalinspruta med sig som de hade gett pappa. (jag tror det var det de sade) Så pappa hade fått bästa möjliga hjälp. Men man var ganska säker på att hjärtinfarkten var så pass stor att pappa dog nästan på en gång. Dock är det så att det är bara en läkare som får dödsförklara någon. Eftersom pappas tillstånd var så kritiskt så ville man inte flytta på honom utan bad en läkare att komma dit. Det tog tid för läkaren att komma dit därför blev pappa inte dödsförklarad förrän halv tre. Mamma frågade om man hade kunnat göra något om pappa hade sagt något om sina bröstsmärtor på lördagen. De svarade att man hade KANSKE kunnat hålla honom vid liv en vecka till men inte mer. Och medan vi satt där och pratade kom vi alla fram till att eftersom pappa var den han var så var det nog bättre för honom att dö där han dog. Han dog efter att en sista gång få göra det han älskar att göra. Predika Guds ord.
Efter detta hade Bea ordnat så att vi kunde få se pappas kropp. (jag höll på att skriva få se pappa, men pappa var juh inte kvar där.) När vi kommer in i rummet, de hade ett speciellt namn på rummet men det minns jag inte låt säga avskedsrummet, så börjar varenda en av oss att gråta häftigt som att hjärtat brast på oss alla. Han såg så fridfull ut, man trodde att han sov. Man tyckte det var konstigt att han mage inte rörde sig. Vi bad en stund därinne och grät. Vi gick runt och kramade varann, man ville trösta samtidigt som man ville bli tröstad. Innan vi gick ut ur rummet klappade jag pappas panna en sista gång. Mamma och Bea sade båda två när vi gick därifrån - Det var juh pappa, detta är verkligen sant.
Dagarna mellan 15 och 19 februari gick utan att jag reflekterade över vad vi gjorde. jag minns bara att vi hela tiden sade - Det är så svårt att fatta, vi brukar juh vara här utan att pappa är med hela tiden. Man kommer på sig själv med att tänka undra när pappa kommer hem.
19 feb:
På kvällen kommer Matte och hans familj: hans fru Carin och deras två barn Alice 8 år och Melker 10 år. Vi pratar och Matte och Carin tittar på filmen. Barnen är ganska tysta och trötta, de har suttit länge på en buss och sedan åkt direkt hit. De stannar ett tag vi äter lite och fikar och pratar.
20 feb:
Jag pratar med min chef och hon säger att jag måste fixa läkarintyg för att kunna vara borta längre men att jag självklart ska vara det om jag behöver. Jag säger att jag kommer tillbaka imorron. Nu när jag tänker på det så pratade jag en del med henne under den här veckan.
Vi åker på eftermiddagen, som vanligt minns jag inte så mkt av resan. Jag sov över hos dem och åkte därifrån till jobbet på måndagen.
14 feb:
Jag och min bror och hans familj åker på måndags eftermiddagen ner till småland. Bilresan dit pratar vi mycket med varann om vad som hänt och om pappa. Vi pratar även en hel del i telefonen allihop, det börjar komma ut nu. Jag minns inte vilka jag pratade med men jag vet att det var en del. Jag minns att jag tänkte att det här är overkligt. Efter ett tag så tänkte man inte på varför man var på väg till småland. Vi fyra hade suttit i den här bilen så många gånger förut på väg ner så det var lixom inte konstigt alls. Det var bara anledningen till resan som man inte riktigt kunde få grepp om. Jag minns inte så mycket av själva resan jag minns dock så väl känslan när vi parkerat vid huset och var på väg in för att träffa mamma, bea och marcus. Jag blev tung började påminna mig själv att andas, tog djupa andetag och blåste ut luften genom munnen. Jag tittade på Jossan och Nicke och såg att de kände likadant. När vi gick på plattorna på väg mot dörren gick vi långsamt och jag kom först fram till dörren. Jag minns inte om jag ringde på eller om jag bara öppnade. Mitt minne kommer tillbaka i hallen där vi möter först Marcus sedan mamma tårar rinner ner för allas kinder. Det verkar som att de hade varit ganska samlade alltså inte gråtit på ett tag, men när vi dök upp så kunde ingen hålla tårarna tillbaka. Någon gång under kvällen tittar Milla förbi, det blir fler tårar och mycket prat om det som hänt och Bea berättar att ambulansförarna som var på plats och tog hand om pappa för stationerade i Allingsås och kollegor till våran kusin och att han ordnat så att vi kan träffa dem i morron och även att pappas kropp är i den staden.
15 feb.
Vi åker tidigt för att vi ska träffa ambulansförarna vid halv elva eller något likande. Min lillebror Marcus kör bilen. Jag och Bea sitter i baksätet. Jag minns inte vad som sägs i bilen, jag är bra på att drömma mig bort när jag sitter i ett fordon. Det är nog därför jag har svårt att minnas hur konversationer går på bilresorna... hmm...
Eftersom vi nu är tre tidspessimister i samma bil landar vi alla tre bilar i Allingsås lite för tidigt. Vi är bara fem av syskonen med, Mathias är under denna vecka på semester med sin familj. De åkte på lördagen och kommer hem lördagen den 19de. Nicklas har med sig sin filmkamera för att Matte ska kunna få höra det som sägs när han kommer hem.
När vi kommer in på sjukhuset där så möter våran kusin upp oss och tar oss med till ett rum där de har förberett med mackor och kaffe och annat. De börjar att berätta att de fick larm om att pappa hade bröstsmärtor runt 12:15 - 12:20 och åker från där de är mot pingstkyrkan i Ljung. Ungefär tio minuter senare får de veta att pappa har fallit ihop och att man börjat göra HLR på honom. De berättade även att någon hade en adrenalinspruta med sig som de hade gett pappa. (jag tror det var det de sade) Så pappa hade fått bästa möjliga hjälp. Men man var ganska säker på att hjärtinfarkten var så pass stor att pappa dog nästan på en gång. Dock är det så att det är bara en läkare som får dödsförklara någon. Eftersom pappas tillstånd var så kritiskt så ville man inte flytta på honom utan bad en läkare att komma dit. Det tog tid för läkaren att komma dit därför blev pappa inte dödsförklarad förrän halv tre. Mamma frågade om man hade kunnat göra något om pappa hade sagt något om sina bröstsmärtor på lördagen. De svarade att man hade KANSKE kunnat hålla honom vid liv en vecka till men inte mer. Och medan vi satt där och pratade kom vi alla fram till att eftersom pappa var den han var så var det nog bättre för honom att dö där han dog. Han dog efter att en sista gång få göra det han älskar att göra. Predika Guds ord.
Efter detta hade Bea ordnat så att vi kunde få se pappas kropp. (jag höll på att skriva få se pappa, men pappa var juh inte kvar där.) När vi kommer in i rummet, de hade ett speciellt namn på rummet men det minns jag inte låt säga avskedsrummet, så börjar varenda en av oss att gråta häftigt som att hjärtat brast på oss alla. Han såg så fridfull ut, man trodde att han sov. Man tyckte det var konstigt att han mage inte rörde sig. Vi bad en stund därinne och grät. Vi gick runt och kramade varann, man ville trösta samtidigt som man ville bli tröstad. Innan vi gick ut ur rummet klappade jag pappas panna en sista gång. Mamma och Bea sade båda två när vi gick därifrån - Det var juh pappa, detta är verkligen sant.
Dagarna mellan 15 och 19 februari gick utan att jag reflekterade över vad vi gjorde. jag minns bara att vi hela tiden sade - Det är så svårt att fatta, vi brukar juh vara här utan att pappa är med hela tiden. Man kommer på sig själv med att tänka undra när pappa kommer hem.
19 feb:
På kvällen kommer Matte och hans familj: hans fru Carin och deras två barn Alice 8 år och Melker 10 år. Vi pratar och Matte och Carin tittar på filmen. Barnen är ganska tysta och trötta, de har suttit länge på en buss och sedan åkt direkt hit. De stannar ett tag vi äter lite och fikar och pratar.
20 feb:
Jag pratar med min chef och hon säger att jag måste fixa läkarintyg för att kunna vara borta längre men att jag självklart ska vara det om jag behöver. Jag säger att jag kommer tillbaka imorron. Nu när jag tänker på det så pratade jag en del med henne under den här veckan.
Vi åker på eftermiddagen, som vanligt minns jag inte så mkt av resan. Jag sov över hos dem och åkte därifrån till jobbet på måndagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)