veckan mellan 13 och 20 februari 2011

Läs inlägget - 13 februari 2011 först.

14 feb:
Jag och min bror och hans familj åker på måndags eftermiddagen ner till småland. Bilresan dit pratar vi mycket med varann om vad som hänt och om pappa. Vi pratar även en hel del i telefonen allihop, det börjar komma ut nu. Jag minns inte vilka jag pratade med men jag vet att det var en del. Jag minns att jag tänkte att det här är overkligt. Efter ett tag så tänkte man inte på varför man var på väg till småland. Vi fyra hade suttit i den här bilen så många gånger förut på väg ner så det var lixom inte konstigt alls. Det var bara anledningen till resan som man inte riktigt kunde få grepp om. Jag minns inte så mycket av själva resan jag minns dock så väl känslan när vi parkerat vid huset och var på väg in för att träffa mamma, bea och marcus. Jag blev tung började påminna mig själv att andas, tog djupa andetag och blåste ut luften genom munnen. Jag tittade på Jossan och Nicke och såg att de kände likadant. När vi gick på plattorna på väg mot dörren gick vi långsamt och jag kom först fram till dörren. Jag minns inte om jag ringde på eller om jag bara öppnade. Mitt minne kommer tillbaka i hallen där vi möter först Marcus sedan mamma tårar rinner ner för allas kinder. Det verkar som att de hade varit ganska samlade alltså inte gråtit på ett tag, men när vi dök upp så kunde ingen hålla tårarna tillbaka. Någon gång under kvällen tittar Milla förbi, det blir fler tårar och mycket prat om det som hänt och Bea berättar att ambulansförarna som var på plats och tog hand om pappa för stationerade i Allingsås och kollegor till våran kusin och att han ordnat så att vi kan träffa dem i morron och även att pappas kropp är i den staden.

15 feb.
Vi åker tidigt för att vi ska träffa ambulansförarna vid halv elva eller något likande. Min lillebror Marcus kör bilen. Jag och Bea sitter i baksätet. Jag minns inte vad som sägs i bilen, jag är bra på att drömma mig bort när jag sitter i ett fordon. Det är nog därför jag har svårt att minnas hur konversationer går på bilresorna... hmm...
Eftersom vi nu är tre tidspessimister i samma bil landar vi alla tre bilar i Allingsås lite för tidigt. Vi är bara fem av syskonen med, Mathias är under denna vecka på semester med sin familj. De åkte på lördagen och kommer hem lördagen den 19de. Nicklas har med sig sin filmkamera för att Matte ska kunna få höra det som sägs när han kommer hem.

När vi kommer in på sjukhuset där så möter våran kusin upp oss och tar oss med till ett rum där de har förberett med mackor och kaffe och annat. De börjar att berätta att de fick larm om att pappa hade bröstsmärtor runt 12:15 - 12:20 och åker från där de är mot pingstkyrkan i Ljung. Ungefär tio minuter senare får de veta att pappa har fallit ihop och att man börjat göra HLR på honom. De berättade även att någon hade en adrenalinspruta med sig som de hade gett pappa. (jag tror det var det de sade) Så pappa hade fått bästa möjliga hjälp. Men man var ganska säker på att hjärtinfarkten var så pass stor att pappa dog nästan på en gång. Dock är det så att det är bara en läkare som får dödsförklara någon. Eftersom pappas tillstånd var så kritiskt så ville man inte flytta på honom utan bad en läkare att komma dit. Det tog tid för läkaren att komma dit därför blev pappa inte dödsförklarad förrän halv tre. Mamma frågade om man hade kunnat göra något om pappa hade sagt något om sina bröstsmärtor på lördagen. De svarade att man hade KANSKE kunnat hålla honom vid liv en vecka till men inte mer. Och medan vi satt där och pratade kom vi alla fram till att eftersom pappa var den han var så var det nog bättre för honom att dö där han dog. Han dog efter att en sista gång få göra det han älskar att göra. Predika Guds ord.

Efter detta hade Bea ordnat så att vi kunde få se pappas kropp. (jag höll på att skriva få se pappa, men pappa var juh inte kvar där.) När vi kommer in i rummet, de hade ett speciellt namn på rummet men det minns jag inte låt säga avskedsrummet, så börjar varenda en av oss att gråta häftigt som att hjärtat brast på oss alla. Han såg så fridfull ut, man trodde att han sov. Man tyckte det var konstigt att han mage inte rörde sig. Vi bad en stund därinne och grät. Vi gick runt och kramade varann, man ville trösta samtidigt som man ville bli tröstad. Innan vi gick ut ur rummet klappade jag pappas panna en sista gång. Mamma och Bea sade båda två när vi gick därifrån - Det var juh pappa, detta är verkligen sant.

Dagarna mellan 15 och 19 februari gick utan att jag reflekterade över vad vi gjorde. jag minns bara att vi hela tiden sade - Det är så svårt att fatta, vi brukar juh vara här utan att pappa är med hela tiden. Man kommer på sig själv med att tänka undra när pappa kommer hem.

19 feb:
På kvällen kommer Matte och hans familj: hans fru Carin och deras två barn Alice 8 år och Melker 10 år. Vi pratar och Matte och Carin tittar på filmen. Barnen är ganska tysta och trötta, de har suttit länge på en buss och sedan åkt direkt hit. De stannar ett tag vi äter lite och fikar och pratar.

20 feb:
Jag pratar med min chef och hon säger att jag måste fixa läkarintyg för att kunna vara borta längre men att jag självklart ska vara det om jag behöver. Jag säger att jag kommer tillbaka imorron. Nu när jag tänker på det så pratade jag en del med henne under den här veckan.
Vi åker på eftermiddagen, som vanligt minns jag inte så mkt av resan. Jag sov över hos dem och åkte därifrån till jobbet på måndagen.