Men veckorna och dagarna emellan då vi bestämde detta och den 11 Mars gick så fort att när den dagen närmade sig tänkte vi alla -Men det var juh långt kvar till denna dag det skulle juh inte hända än på ett tag. Men här var den.
Det var många som ringt i sista minuten och sagt att de ville vara med på minnesstunden, man var lite ledsen för att det var så få som brydde sig om osa datumet i annonsen. När vi pratade om annonsen först så trodde både jag och min svägerska Carin att det kommer var minst 200 som vill komma till stunden. Men sen efter osa datumet kommit och gått så var det bara ett 30 tal som hört av sig så vi var upp i 70 pers eftersom närmaste släkt var redan inräknad. Men efter osa datumet började det strömma in samtal och jag tror att i slutändan blev vi mer än 150 tror jag tänk om jag skriver fel aja strunt samma det var mycket folk som ville komma iallafall.
Jag och Jossan åker till kyrkan lite i förväg för att Jossan vill öva på sången och någon behöver ta hand om Charles när hon gör det. När jag kommer dit får jag veta att rummet där vi ska vänta har den enda toaletten så att folk kommer att gå igenom där hela tiden och tanken var juh att vi skulle slippa hälsa på folk innan det började. Så jag ringer till min lillebror och säger kom inte förrän närmare klockan ett vi har ingenstans att vara ostört. Klockan närmade sig ett och orkestern började spela pappas favoritlåtar. När klockan är någon minut i ett går vi familjen ut och sätter oss på första raden. Kyrkan är fullsatt.
Det blev en väldigt fin och ljus begravning med fokus på att vi ska se varandra snart igen.
på minnesstunden blev det många kära återseenden och det blev lite konstigt att orsaken till att vi sågs var pappas död. Men man försökte att inte tänka på det. Även detta blev en ljus tillställning. Många talade om den glädje och det ljus som pappa spridit och om hur mycket han betytt för dem.
På kvällen hade vi bestämt att vi skulle äta middag med bara närmaste släkten på Hooks herrgård. Till den här stunden hade jag skrivit en liten text om mig och min pappa, denna läste jag upp. De flesta har nog redan läst den men här är den igen:
Pappas flicka:
Jag tror att jag var pappas flicka redan från början. Jag minns att jag kunde krypa upp i hans knä och kramas ganska ofta, jag tror till och med att det hände kanske inte så ofta som när jag var liten men det gjorde jag ända till jag flyttade hemifrån. ( Jag var nitton när jag flyttade till sthlm)
Pappa kallade nog alla sina döttrar för stumpan, men jag kände mig som hans lilla stumpa. Hände det något så grät jag ut hos pappa och var han inte hemma så ringde jag till honom. jag har tyvärr inget minne om hur jag gjorde när mobilen inte fanns. Visst pratade jag med mamma oxå, och det gör jag fortfarande. Var det något jag ville ha förbön för så ringde jag till pappa, ibland bad jag honom be för mig där och då och ibland bad jag honom att be för det vid tillfälle.
Min pappa var trofast, inte bara till Gud med även till sina barn. Man kunde alltid lita på att pappa ville hjälpa en och om han hade tid och kraft så gjorde han det. Enligt mig så kunde pappa ordna det mesta. Det var väldigt få saker som pappa inte klarade av. Nu på slutet fick jag veta att pappa var väldigt trött och att lillebror fick lägga på klistret på de tapeter som pappa hjälpte honom sätta upp.
Under den svåraste tiden av mitt liv, efter ett val jag gjorde mina föräldrars råd till trots, så fanns pappa alltid där. Jag pratade mycket med honom och med mamma. Jag vet att jag hade tre viktiga samtal med pappa innan jag kunde ta mig ur det skedet i livet. I slutändan så stod pappa på min sida trots att jag gjort ett tokigt val. Han ville alltid mitt bästa. Han ville alla sina barns bästa.
Pappa var en väldigt öppen person och han var omtyckt av alla. Det finns nog ingen som inte kommer ihåg hans underbara skratt om man frågar dem.
Jag saknar dig så älskade Pappi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar