Det är söndag och jag har varit i kyrkan är på väg hem för jag har lovat Sofie att handla lite åt henne. Hon är nämligen hemma och sjuk. Jag vet inte varför men just denna dag valde jag att åka hem direkt efter möte, det brukar jag inte göra. När jag är på affären här i hässelby hörs "Mamma mia" från min jackficka och jag förstår att det är mamma som ringer. Jag svarar och säger "Hej, jag ska precis betala i kassan kan jag ringa dig om två minuter?" "okej" det är inte min mamma som säger okej utan min syster hinner jag höra och det är inte med sin vanliga röst utan med en bruten ton.
Jag betalar och packar snabbt orolig för vad som kan ha fått min annars alltid glada och positiva syster att låta så. När jag ringer upp frågar hon vart jag är och om jag är på väg hem. Jag svarar att jag är på väg hem att jag är där om fem minuter då ber hon mig att ringa när jag är hemma och att hon måste ta hand om Tilda. Jag hör att hon har samlat sig och att hon inte vill att jag ska höra den där brutna rösten igen.
På vägen hem hinner många tankar komma upp i huvudet. Men den starkaste och mest skrämmande av alla dessa tankar är att det har hänt pappa nu, det som jag varit rädd för så länge. Jag skyndar mig förbi Sofie med de saker jag handlat åt henne och går hem.
Väl hemma tar jag av mig ytterkläderna och ringer min mammas mobil. "Vad har hänt?" säger jag på en gång när Bea svarar. Orden hon säger får mig att tappa balansen. "Pappa har fått en hjärtinfarkt i kyrkan i Ljung. De gör HLR på honom just nu det är allt vi vet. Jennifer jag vill att du packar en väska och tar dig till Niclas kan du göra det?" "Jag antar det, jag vill inte åka tbana och pendel men jag ska se om jag kan ta mig dit."
Vi lägger på och jag lägger mig ner på golvet och gråter, jag vet att han inte kommer överleva. på något sätt känner jag att han inte är kvar här.
Jag minns att jag ringer många samtal efter detta. Jag ringer till Tina på jobbet för att berätta, jag försöker ringa mina chefer men får inte tag i dem. Jag ringer Sofie och berättar, efter att jag ringt Sofie börjar folk från församlingen höra av sig och säga att de ber för min pappa att allt ska gå bra. Hela tiden när jag läser dessa sms och hör deras ord så känner jag att han kommer flytta hem till sin himmelska boning. Jag pratar med Niclas och hör att jag inte kan be honom sätta sig i en bil och hämta mig så jag ringer till Kristoffer, han sitter på Jensens och har precis beställt mat. Han sade att han kan komma om en och en halv timme ungefär. Jag säger tack och ringer till Niclas och berättar.
klockan halv tre har jag för mig att det var ringer jag min syster för att jag vill veta om de har hört något nytt. Då har mamma precis talat med en läkare på platsen,
pappa är död.
Jag och Bea pratar en liten stund och jag får höra vad som hänt. Pappa hade redan på lördagen haft bröstsmärtor men såklart inte sagt något och detta till någon. Han hade stått och predikat på söndagen och när han predikat klart säger han till församlingen att nu har jag så stora bröstsmärtor att ni måste be för mig och så går han och sätter sig på första raden. Några minuter senare hade han fallit ihop.
När jag lagt på med Bea ringer jag till Sofie och berättar att pappa var död. Berättar vad jag vet och så lägger vi på. Därefter ringer min Chef som Tina talat med och frågar hur det är med min pappa. Jag klarar inte att hålla mig lugn utan svarar "Min pappa?! Min pappa är död!" och så gråter jag och säger att jag tänker åka till min bror och jag tror vi åker ner till mamma dagen efter. Efter det ringer en vän till mig vid namn Frida vi pratar länge om dels min pappa och om en hel del andra saker har jag för mig jag minns inte riktigt.
Trafiken gör att Kristoffer är inte här förrän vid femtiden. Jag har packat väskan Bea bad mig att packa, jag hade ingen aning om vad jag lagt i den men den var iallafall med. Kristoffer frågade om jag visste något nytt och jag svarade att han är död nu. När jag kommer fram till Tullinge tackar jag Kristoffer för att han ställt upp och kört mig dit. jag går in i huset och därinne är min bror, hans fru Jossan, hennes syster Linda och man och deras dotter och min brorson Charles. Jag kommer inte ihåg vem jag kramar först men jag kommer ihåg att när jag kramar Linda så börjar jag storgråta, tacksam över att det trots allt inte är så långt till min bror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar