Jaha då var det snart dags för fem veckor semester :-) det ska bli skön, jag behöver det. Det som oroar mig är att komma hem till det som nu mera är bara mammas hem. Jag vet inte hur jag kommer reagera. Sen har jag börjat reflektera över hur det kommer vara att gå till pappas grav. Förmodligen så har inte gravstenen kommit dit ännu. Mamma pratar aldrig om att hon varit där men det känns som en naturlig sak att göra så jag tror att hon besöker den ganska ofta men vad vet jag.
Nu kom en flicka och ville kramas så då är det bäst att jag gör mitt jobb. :)
torsdag 30 juni 2011
torsdag 2 juni 2011
Det är bra nu
Jag mår bra och livet går vidare.
Men sorgen kommer i vågor, vissa dagar tänker jag inte alls och andra dagar som denna så är den där hela tiden.
Dagar kommer då man tänker att man önskar man kunde berätta saker för pappi men man tar det med mamma och syskon och Gud istället.
Pappa skratt finns fortfarande kvar i mitt minne, något svagare än förut dock.
Jag behövde skriva detta för att bearbeta och jag tror som jag skrev tidigare att jag börjar fatta och vill minnas.
Jag ville även att det skulle gå för andra att läsa det jag skrivit. så då passade juh den här bloggen bra eftersom den redan finns :)
Men sorgen kommer i vågor, vissa dagar tänker jag inte alls och andra dagar som denna så är den där hela tiden.
Dagar kommer då man tänker att man önskar man kunde berätta saker för pappi men man tar det med mamma och syskon och Gud istället.
Pappa skratt finns fortfarande kvar i mitt minne, något svagare än förut dock.
Jag behövde skriva detta för att bearbeta och jag tror som jag skrev tidigare att jag börjar fatta och vill minnas.
Jag ville även att det skulle gå för andra att läsa det jag skrivit. så då passade juh den här bloggen bra eftersom den redan finns :)
11 Mars 2011
Jag minns att vi valde detta datum för att det var långt bort och vi skulle få tid att fixa och smälta det som hänt.
Men veckorna och dagarna emellan då vi bestämde detta och den 11 Mars gick så fort att när den dagen närmade sig tänkte vi alla -Men det var juh långt kvar till denna dag det skulle juh inte hända än på ett tag. Men här var den.
Det var många som ringt i sista minuten och sagt att de ville vara med på minnesstunden, man var lite ledsen för att det var så få som brydde sig om osa datumet i annonsen. När vi pratade om annonsen först så trodde både jag och min svägerska Carin att det kommer var minst 200 som vill komma till stunden. Men sen efter osa datumet kommit och gått så var det bara ett 30 tal som hört av sig så vi var upp i 70 pers eftersom närmaste släkt var redan inräknad. Men efter osa datumet började det strömma in samtal och jag tror att i slutändan blev vi mer än 150 tror jag tänk om jag skriver fel aja strunt samma det var mycket folk som ville komma iallafall.
Jag och Jossan åker till kyrkan lite i förväg för att Jossan vill öva på sången och någon behöver ta hand om Charles när hon gör det. När jag kommer dit får jag veta att rummet där vi ska vänta har den enda toaletten så att folk kommer att gå igenom där hela tiden och tanken var juh att vi skulle slippa hälsa på folk innan det började. Så jag ringer till min lillebror och säger kom inte förrän närmare klockan ett vi har ingenstans att vara ostört. Klockan närmade sig ett och orkestern började spela pappas favoritlåtar. När klockan är någon minut i ett går vi familjen ut och sätter oss på första raden. Kyrkan är fullsatt.
Det blev en väldigt fin och ljus begravning med fokus på att vi ska se varandra snart igen.
på minnesstunden blev det många kära återseenden och det blev lite konstigt att orsaken till att vi sågs var pappas död. Men man försökte att inte tänka på det. Även detta blev en ljus tillställning. Många talade om den glädje och det ljus som pappa spridit och om hur mycket han betytt för dem.
På kvällen hade vi bestämt att vi skulle äta middag med bara närmaste släkten på Hooks herrgård. Till den här stunden hade jag skrivit en liten text om mig och min pappa, denna läste jag upp. De flesta har nog redan läst den men här är den igen:
Pappas flicka:
Men veckorna och dagarna emellan då vi bestämde detta och den 11 Mars gick så fort att när den dagen närmade sig tänkte vi alla -Men det var juh långt kvar till denna dag det skulle juh inte hända än på ett tag. Men här var den.
Det var många som ringt i sista minuten och sagt att de ville vara med på minnesstunden, man var lite ledsen för att det var så få som brydde sig om osa datumet i annonsen. När vi pratade om annonsen först så trodde både jag och min svägerska Carin att det kommer var minst 200 som vill komma till stunden. Men sen efter osa datumet kommit och gått så var det bara ett 30 tal som hört av sig så vi var upp i 70 pers eftersom närmaste släkt var redan inräknad. Men efter osa datumet började det strömma in samtal och jag tror att i slutändan blev vi mer än 150 tror jag tänk om jag skriver fel aja strunt samma det var mycket folk som ville komma iallafall.
Jag och Jossan åker till kyrkan lite i förväg för att Jossan vill öva på sången och någon behöver ta hand om Charles när hon gör det. När jag kommer dit får jag veta att rummet där vi ska vänta har den enda toaletten så att folk kommer att gå igenom där hela tiden och tanken var juh att vi skulle slippa hälsa på folk innan det började. Så jag ringer till min lillebror och säger kom inte förrän närmare klockan ett vi har ingenstans att vara ostört. Klockan närmade sig ett och orkestern började spela pappas favoritlåtar. När klockan är någon minut i ett går vi familjen ut och sätter oss på första raden. Kyrkan är fullsatt.
Det blev en väldigt fin och ljus begravning med fokus på att vi ska se varandra snart igen.
på minnesstunden blev det många kära återseenden och det blev lite konstigt att orsaken till att vi sågs var pappas död. Men man försökte att inte tänka på det. Även detta blev en ljus tillställning. Många talade om den glädje och det ljus som pappa spridit och om hur mycket han betytt för dem.
På kvällen hade vi bestämt att vi skulle äta middag med bara närmaste släkten på Hooks herrgård. Till den här stunden hade jag skrivit en liten text om mig och min pappa, denna läste jag upp. De flesta har nog redan läst den men här är den igen:
Pappas flicka:
Jag tror att jag var pappas flicka redan från början. Jag minns att jag kunde krypa upp i hans knä och kramas ganska ofta, jag tror till och med att det hände kanske inte så ofta som när jag var liten men det gjorde jag ända till jag flyttade hemifrån. ( Jag var nitton när jag flyttade till sthlm)
Pappa kallade nog alla sina döttrar för stumpan, men jag kände mig som hans lilla stumpa. Hände det något så grät jag ut hos pappa och var han inte hemma så ringde jag till honom. jag har tyvärr inget minne om hur jag gjorde när mobilen inte fanns. Visst pratade jag med mamma oxå, och det gör jag fortfarande. Var det något jag ville ha förbön för så ringde jag till pappa, ibland bad jag honom be för mig där och då och ibland bad jag honom att be för det vid tillfälle.
Min pappa var trofast, inte bara till Gud med även till sina barn. Man kunde alltid lita på att pappa ville hjälpa en och om han hade tid och kraft så gjorde han det. Enligt mig så kunde pappa ordna det mesta. Det var väldigt få saker som pappa inte klarade av. Nu på slutet fick jag veta att pappa var väldigt trött och att lillebror fick lägga på klistret på de tapeter som pappa hjälpte honom sätta upp.
Under den svåraste tiden av mitt liv, efter ett val jag gjorde mina föräldrars råd till trots, så fanns pappa alltid där. Jag pratade mycket med honom och med mamma. Jag vet att jag hade tre viktiga samtal med pappa innan jag kunde ta mig ur det skedet i livet. I slutändan så stod pappa på min sida trots att jag gjort ett tokigt val. Han ville alltid mitt bästa. Han ville alla sina barns bästa.
Pappa var en väldigt öppen person och han var omtyckt av alla. Det finns nog ingen som inte kommer ihåg hans underbara skratt om man frågar dem.
Jag saknar dig så älskade Pappi!
Varför skriver jag det här nu?
Läs de två tidigare inläggen först.
Jag tror att chocken börjar släppa nu, jag börjar fatta att det är sant och skriver ner det för att minnas.
Den 22 februari har jag för mig att det då var kom våran annons ut i Dagen om att pappa gått bort och om när begravning och minnesstund är.
Min äldsta storasyster Camilla skrev en fantastisk dikt som stod med i annonsen.
Guds trogna tjänare du alltid var
Du spred glädje i ord och musik,
käre far
Det blev tomt och lite tystare här
men i himlen är det fest
för att du är där,
I evighetens salar en ny
stämma man hör
Av hela hjärtat ljuva toner
du bjuder
Från din saxofon härliga toner
det ljuder
Himelens orkester vi längtar att se
Tills vi ses igen far,
vi får lyfta blicken mot himlen
och le
så fin och så mitt i prick.
Jag tror att chocken börjar släppa nu, jag börjar fatta att det är sant och skriver ner det för att minnas.
Den 22 februari har jag för mig att det då var kom våran annons ut i Dagen om att pappa gått bort och om när begravning och minnesstund är.
Min äldsta storasyster Camilla skrev en fantastisk dikt som stod med i annonsen.
Guds trogna tjänare du alltid var
Du spred glädje i ord och musik,
käre far
Det blev tomt och lite tystare här
men i himlen är det fest
för att du är där,
I evighetens salar en ny
stämma man hör
Av hela hjärtat ljuva toner
du bjuder
Från din saxofon härliga toner
det ljuder
Himelens orkester vi längtar att se
Tills vi ses igen far,
vi får lyfta blicken mot himlen
och le
så fin och så mitt i prick.
veckan mellan 13 och 20 februari 2011
Läs inlägget - 13 februari 2011 först.
14 feb:
Jag och min bror och hans familj åker på måndags eftermiddagen ner till småland. Bilresan dit pratar vi mycket med varann om vad som hänt och om pappa. Vi pratar även en hel del i telefonen allihop, det börjar komma ut nu. Jag minns inte vilka jag pratade med men jag vet att det var en del. Jag minns att jag tänkte att det här är overkligt. Efter ett tag så tänkte man inte på varför man var på väg till småland. Vi fyra hade suttit i den här bilen så många gånger förut på väg ner så det var lixom inte konstigt alls. Det var bara anledningen till resan som man inte riktigt kunde få grepp om. Jag minns inte så mycket av själva resan jag minns dock så väl känslan när vi parkerat vid huset och var på väg in för att träffa mamma, bea och marcus. Jag blev tung började påminna mig själv att andas, tog djupa andetag och blåste ut luften genom munnen. Jag tittade på Jossan och Nicke och såg att de kände likadant. När vi gick på plattorna på väg mot dörren gick vi långsamt och jag kom först fram till dörren. Jag minns inte om jag ringde på eller om jag bara öppnade. Mitt minne kommer tillbaka i hallen där vi möter först Marcus sedan mamma tårar rinner ner för allas kinder. Det verkar som att de hade varit ganska samlade alltså inte gråtit på ett tag, men när vi dök upp så kunde ingen hålla tårarna tillbaka. Någon gång under kvällen tittar Milla förbi, det blir fler tårar och mycket prat om det som hänt och Bea berättar att ambulansförarna som var på plats och tog hand om pappa för stationerade i Allingsås och kollegor till våran kusin och att han ordnat så att vi kan träffa dem i morron och även att pappas kropp är i den staden.
15 feb.
Vi åker tidigt för att vi ska träffa ambulansförarna vid halv elva eller något likande. Min lillebror Marcus kör bilen. Jag och Bea sitter i baksätet. Jag minns inte vad som sägs i bilen, jag är bra på att drömma mig bort när jag sitter i ett fordon. Det är nog därför jag har svårt att minnas hur konversationer går på bilresorna... hmm...
Eftersom vi nu är tre tidspessimister i samma bil landar vi alla tre bilar i Allingsås lite för tidigt. Vi är bara fem av syskonen med, Mathias är under denna vecka på semester med sin familj. De åkte på lördagen och kommer hem lördagen den 19de. Nicklas har med sig sin filmkamera för att Matte ska kunna få höra det som sägs när han kommer hem.
När vi kommer in på sjukhuset där så möter våran kusin upp oss och tar oss med till ett rum där de har förberett med mackor och kaffe och annat. De börjar att berätta att de fick larm om att pappa hade bröstsmärtor runt 12:15 - 12:20 och åker från där de är mot pingstkyrkan i Ljung. Ungefär tio minuter senare får de veta att pappa har fallit ihop och att man börjat göra HLR på honom. De berättade även att någon hade en adrenalinspruta med sig som de hade gett pappa. (jag tror det var det de sade) Så pappa hade fått bästa möjliga hjälp. Men man var ganska säker på att hjärtinfarkten var så pass stor att pappa dog nästan på en gång. Dock är det så att det är bara en läkare som får dödsförklara någon. Eftersom pappas tillstånd var så kritiskt så ville man inte flytta på honom utan bad en läkare att komma dit. Det tog tid för läkaren att komma dit därför blev pappa inte dödsförklarad förrän halv tre. Mamma frågade om man hade kunnat göra något om pappa hade sagt något om sina bröstsmärtor på lördagen. De svarade att man hade KANSKE kunnat hålla honom vid liv en vecka till men inte mer. Och medan vi satt där och pratade kom vi alla fram till att eftersom pappa var den han var så var det nog bättre för honom att dö där han dog. Han dog efter att en sista gång få göra det han älskar att göra. Predika Guds ord.
Efter detta hade Bea ordnat så att vi kunde få se pappas kropp. (jag höll på att skriva få se pappa, men pappa var juh inte kvar där.) När vi kommer in i rummet, de hade ett speciellt namn på rummet men det minns jag inte låt säga avskedsrummet, så börjar varenda en av oss att gråta häftigt som att hjärtat brast på oss alla. Han såg så fridfull ut, man trodde att han sov. Man tyckte det var konstigt att han mage inte rörde sig. Vi bad en stund därinne och grät. Vi gick runt och kramade varann, man ville trösta samtidigt som man ville bli tröstad. Innan vi gick ut ur rummet klappade jag pappas panna en sista gång. Mamma och Bea sade båda två när vi gick därifrån - Det var juh pappa, detta är verkligen sant.
Dagarna mellan 15 och 19 februari gick utan att jag reflekterade över vad vi gjorde. jag minns bara att vi hela tiden sade - Det är så svårt att fatta, vi brukar juh vara här utan att pappa är med hela tiden. Man kommer på sig själv med att tänka undra när pappa kommer hem.
19 feb:
På kvällen kommer Matte och hans familj: hans fru Carin och deras två barn Alice 8 år och Melker 10 år. Vi pratar och Matte och Carin tittar på filmen. Barnen är ganska tysta och trötta, de har suttit länge på en buss och sedan åkt direkt hit. De stannar ett tag vi äter lite och fikar och pratar.
20 feb:
Jag pratar med min chef och hon säger att jag måste fixa läkarintyg för att kunna vara borta längre men att jag självklart ska vara det om jag behöver. Jag säger att jag kommer tillbaka imorron. Nu när jag tänker på det så pratade jag en del med henne under den här veckan.
Vi åker på eftermiddagen, som vanligt minns jag inte så mkt av resan. Jag sov över hos dem och åkte därifrån till jobbet på måndagen.
14 feb:
Jag och min bror och hans familj åker på måndags eftermiddagen ner till småland. Bilresan dit pratar vi mycket med varann om vad som hänt och om pappa. Vi pratar även en hel del i telefonen allihop, det börjar komma ut nu. Jag minns inte vilka jag pratade med men jag vet att det var en del. Jag minns att jag tänkte att det här är overkligt. Efter ett tag så tänkte man inte på varför man var på väg till småland. Vi fyra hade suttit i den här bilen så många gånger förut på väg ner så det var lixom inte konstigt alls. Det var bara anledningen till resan som man inte riktigt kunde få grepp om. Jag minns inte så mycket av själva resan jag minns dock så väl känslan när vi parkerat vid huset och var på väg in för att träffa mamma, bea och marcus. Jag blev tung började påminna mig själv att andas, tog djupa andetag och blåste ut luften genom munnen. Jag tittade på Jossan och Nicke och såg att de kände likadant. När vi gick på plattorna på väg mot dörren gick vi långsamt och jag kom först fram till dörren. Jag minns inte om jag ringde på eller om jag bara öppnade. Mitt minne kommer tillbaka i hallen där vi möter först Marcus sedan mamma tårar rinner ner för allas kinder. Det verkar som att de hade varit ganska samlade alltså inte gråtit på ett tag, men när vi dök upp så kunde ingen hålla tårarna tillbaka. Någon gång under kvällen tittar Milla förbi, det blir fler tårar och mycket prat om det som hänt och Bea berättar att ambulansförarna som var på plats och tog hand om pappa för stationerade i Allingsås och kollegor till våran kusin och att han ordnat så att vi kan träffa dem i morron och även att pappas kropp är i den staden.
15 feb.
Vi åker tidigt för att vi ska träffa ambulansförarna vid halv elva eller något likande. Min lillebror Marcus kör bilen. Jag och Bea sitter i baksätet. Jag minns inte vad som sägs i bilen, jag är bra på att drömma mig bort när jag sitter i ett fordon. Det är nog därför jag har svårt att minnas hur konversationer går på bilresorna... hmm...
Eftersom vi nu är tre tidspessimister i samma bil landar vi alla tre bilar i Allingsås lite för tidigt. Vi är bara fem av syskonen med, Mathias är under denna vecka på semester med sin familj. De åkte på lördagen och kommer hem lördagen den 19de. Nicklas har med sig sin filmkamera för att Matte ska kunna få höra det som sägs när han kommer hem.
När vi kommer in på sjukhuset där så möter våran kusin upp oss och tar oss med till ett rum där de har förberett med mackor och kaffe och annat. De börjar att berätta att de fick larm om att pappa hade bröstsmärtor runt 12:15 - 12:20 och åker från där de är mot pingstkyrkan i Ljung. Ungefär tio minuter senare får de veta att pappa har fallit ihop och att man börjat göra HLR på honom. De berättade även att någon hade en adrenalinspruta med sig som de hade gett pappa. (jag tror det var det de sade) Så pappa hade fått bästa möjliga hjälp. Men man var ganska säker på att hjärtinfarkten var så pass stor att pappa dog nästan på en gång. Dock är det så att det är bara en läkare som får dödsförklara någon. Eftersom pappas tillstånd var så kritiskt så ville man inte flytta på honom utan bad en läkare att komma dit. Det tog tid för läkaren att komma dit därför blev pappa inte dödsförklarad förrän halv tre. Mamma frågade om man hade kunnat göra något om pappa hade sagt något om sina bröstsmärtor på lördagen. De svarade att man hade KANSKE kunnat hålla honom vid liv en vecka till men inte mer. Och medan vi satt där och pratade kom vi alla fram till att eftersom pappa var den han var så var det nog bättre för honom att dö där han dog. Han dog efter att en sista gång få göra det han älskar att göra. Predika Guds ord.
Efter detta hade Bea ordnat så att vi kunde få se pappas kropp. (jag höll på att skriva få se pappa, men pappa var juh inte kvar där.) När vi kommer in i rummet, de hade ett speciellt namn på rummet men det minns jag inte låt säga avskedsrummet, så börjar varenda en av oss att gråta häftigt som att hjärtat brast på oss alla. Han såg så fridfull ut, man trodde att han sov. Man tyckte det var konstigt att han mage inte rörde sig. Vi bad en stund därinne och grät. Vi gick runt och kramade varann, man ville trösta samtidigt som man ville bli tröstad. Innan vi gick ut ur rummet klappade jag pappas panna en sista gång. Mamma och Bea sade båda två när vi gick därifrån - Det var juh pappa, detta är verkligen sant.
Dagarna mellan 15 och 19 februari gick utan att jag reflekterade över vad vi gjorde. jag minns bara att vi hela tiden sade - Det är så svårt att fatta, vi brukar juh vara här utan att pappa är med hela tiden. Man kommer på sig själv med att tänka undra när pappa kommer hem.
19 feb:
På kvällen kommer Matte och hans familj: hans fru Carin och deras två barn Alice 8 år och Melker 10 år. Vi pratar och Matte och Carin tittar på filmen. Barnen är ganska tysta och trötta, de har suttit länge på en buss och sedan åkt direkt hit. De stannar ett tag vi äter lite och fikar och pratar.
20 feb:
Jag pratar med min chef och hon säger att jag måste fixa läkarintyg för att kunna vara borta längre men att jag självklart ska vara det om jag behöver. Jag säger att jag kommer tillbaka imorron. Nu när jag tänker på det så pratade jag en del med henne under den här veckan.
Vi åker på eftermiddagen, som vanligt minns jag inte så mkt av resan. Jag sov över hos dem och åkte därifrån till jobbet på måndagen.
13 Februari 2011
Det är söndag och jag har varit i kyrkan är på väg hem för jag har lovat Sofie att handla lite åt henne. Hon är nämligen hemma och sjuk. Jag vet inte varför men just denna dag valde jag att åka hem direkt efter möte, det brukar jag inte göra. När jag är på affären här i hässelby hörs "Mamma mia" från min jackficka och jag förstår att det är mamma som ringer. Jag svarar och säger "Hej, jag ska precis betala i kassan kan jag ringa dig om två minuter?" "okej" det är inte min mamma som säger okej utan min syster hinner jag höra och det är inte med sin vanliga röst utan med en bruten ton.
Jag betalar och packar snabbt orolig för vad som kan ha fått min annars alltid glada och positiva syster att låta så. När jag ringer upp frågar hon vart jag är och om jag är på väg hem. Jag svarar att jag är på väg hem att jag är där om fem minuter då ber hon mig att ringa när jag är hemma och att hon måste ta hand om Tilda. Jag hör att hon har samlat sig och att hon inte vill att jag ska höra den där brutna rösten igen.
På vägen hem hinner många tankar komma upp i huvudet. Men den starkaste och mest skrämmande av alla dessa tankar är att det har hänt pappa nu, det som jag varit rädd för så länge. Jag skyndar mig förbi Sofie med de saker jag handlat åt henne och går hem.
Väl hemma tar jag av mig ytterkläderna och ringer min mammas mobil. "Vad har hänt?" säger jag på en gång när Bea svarar. Orden hon säger får mig att tappa balansen. "Pappa har fått en hjärtinfarkt i kyrkan i Ljung. De gör HLR på honom just nu det är allt vi vet. Jennifer jag vill att du packar en väska och tar dig till Niclas kan du göra det?" "Jag antar det, jag vill inte åka tbana och pendel men jag ska se om jag kan ta mig dit."
Vi lägger på och jag lägger mig ner på golvet och gråter, jag vet att han inte kommer överleva. på något sätt känner jag att han inte är kvar här.
Jag minns att jag ringer många samtal efter detta. Jag ringer till Tina på jobbet för att berätta, jag försöker ringa mina chefer men får inte tag i dem. Jag ringer Sofie och berättar, efter att jag ringt Sofie börjar folk från församlingen höra av sig och säga att de ber för min pappa att allt ska gå bra. Hela tiden när jag läser dessa sms och hör deras ord så känner jag att han kommer flytta hem till sin himmelska boning. Jag pratar med Niclas och hör att jag inte kan be honom sätta sig i en bil och hämta mig så jag ringer till Kristoffer, han sitter på Jensens och har precis beställt mat. Han sade att han kan komma om en och en halv timme ungefär. Jag säger tack och ringer till Niclas och berättar.
klockan halv tre har jag för mig att det var ringer jag min syster för att jag vill veta om de har hört något nytt. Då har mamma precis talat med en läkare på platsen,
pappa är död.
Jag och Bea pratar en liten stund och jag får höra vad som hänt. Pappa hade redan på lördagen haft bröstsmärtor men såklart inte sagt något och detta till någon. Han hade stått och predikat på söndagen och när han predikat klart säger han till församlingen att nu har jag så stora bröstsmärtor att ni måste be för mig och så går han och sätter sig på första raden. Några minuter senare hade han fallit ihop.
När jag lagt på med Bea ringer jag till Sofie och berättar att pappa var död. Berättar vad jag vet och så lägger vi på. Därefter ringer min Chef som Tina talat med och frågar hur det är med min pappa. Jag klarar inte att hålla mig lugn utan svarar "Min pappa?! Min pappa är död!" och så gråter jag och säger att jag tänker åka till min bror och jag tror vi åker ner till mamma dagen efter. Efter det ringer en vän till mig vid namn Frida vi pratar länge om dels min pappa och om en hel del andra saker har jag för mig jag minns inte riktigt.
Trafiken gör att Kristoffer är inte här förrän vid femtiden. Jag har packat väskan Bea bad mig att packa, jag hade ingen aning om vad jag lagt i den men den var iallafall med. Kristoffer frågade om jag visste något nytt och jag svarade att han är död nu. När jag kommer fram till Tullinge tackar jag Kristoffer för att han ställt upp och kört mig dit. jag går in i huset och därinne är min bror, hans fru Jossan, hennes syster Linda och man och deras dotter och min brorson Charles. Jag kommer inte ihåg vem jag kramar först men jag kommer ihåg att när jag kramar Linda så börjar jag storgråta, tacksam över att det trots allt inte är så långt till min bror.
Jag betalar och packar snabbt orolig för vad som kan ha fått min annars alltid glada och positiva syster att låta så. När jag ringer upp frågar hon vart jag är och om jag är på väg hem. Jag svarar att jag är på väg hem att jag är där om fem minuter då ber hon mig att ringa när jag är hemma och att hon måste ta hand om Tilda. Jag hör att hon har samlat sig och att hon inte vill att jag ska höra den där brutna rösten igen.
På vägen hem hinner många tankar komma upp i huvudet. Men den starkaste och mest skrämmande av alla dessa tankar är att det har hänt pappa nu, det som jag varit rädd för så länge. Jag skyndar mig förbi Sofie med de saker jag handlat åt henne och går hem.
Väl hemma tar jag av mig ytterkläderna och ringer min mammas mobil. "Vad har hänt?" säger jag på en gång när Bea svarar. Orden hon säger får mig att tappa balansen. "Pappa har fått en hjärtinfarkt i kyrkan i Ljung. De gör HLR på honom just nu det är allt vi vet. Jennifer jag vill att du packar en väska och tar dig till Niclas kan du göra det?" "Jag antar det, jag vill inte åka tbana och pendel men jag ska se om jag kan ta mig dit."
Vi lägger på och jag lägger mig ner på golvet och gråter, jag vet att han inte kommer överleva. på något sätt känner jag att han inte är kvar här.
Jag minns att jag ringer många samtal efter detta. Jag ringer till Tina på jobbet för att berätta, jag försöker ringa mina chefer men får inte tag i dem. Jag ringer Sofie och berättar, efter att jag ringt Sofie börjar folk från församlingen höra av sig och säga att de ber för min pappa att allt ska gå bra. Hela tiden när jag läser dessa sms och hör deras ord så känner jag att han kommer flytta hem till sin himmelska boning. Jag pratar med Niclas och hör att jag inte kan be honom sätta sig i en bil och hämta mig så jag ringer till Kristoffer, han sitter på Jensens och har precis beställt mat. Han sade att han kan komma om en och en halv timme ungefär. Jag säger tack och ringer till Niclas och berättar.
klockan halv tre har jag för mig att det var ringer jag min syster för att jag vill veta om de har hört något nytt. Då har mamma precis talat med en läkare på platsen,
pappa är död.
Jag och Bea pratar en liten stund och jag får höra vad som hänt. Pappa hade redan på lördagen haft bröstsmärtor men såklart inte sagt något och detta till någon. Han hade stått och predikat på söndagen och när han predikat klart säger han till församlingen att nu har jag så stora bröstsmärtor att ni måste be för mig och så går han och sätter sig på första raden. Några minuter senare hade han fallit ihop.
När jag lagt på med Bea ringer jag till Sofie och berättar att pappa var död. Berättar vad jag vet och så lägger vi på. Därefter ringer min Chef som Tina talat med och frågar hur det är med min pappa. Jag klarar inte att hålla mig lugn utan svarar "Min pappa?! Min pappa är död!" och så gråter jag och säger att jag tänker åka till min bror och jag tror vi åker ner till mamma dagen efter. Efter det ringer en vän till mig vid namn Frida vi pratar länge om dels min pappa och om en hel del andra saker har jag för mig jag minns inte riktigt.
Trafiken gör att Kristoffer är inte här förrän vid femtiden. Jag har packat väskan Bea bad mig att packa, jag hade ingen aning om vad jag lagt i den men den var iallafall med. Kristoffer frågade om jag visste något nytt och jag svarade att han är död nu. När jag kommer fram till Tullinge tackar jag Kristoffer för att han ställt upp och kört mig dit. jag går in i huset och därinne är min bror, hans fru Jossan, hennes syster Linda och man och deras dotter och min brorson Charles. Jag kommer inte ihåg vem jag kramar först men jag kommer ihåg att när jag kramar Linda så börjar jag storgråta, tacksam över att det trots allt inte är så långt till min bror.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)